... Ett år efter min operation hade jag fortfarande ont när jag gick, kunde ännu inte springa och misstänkte starkt att det inte stod rätt till. När jag kom till läkaren på återbesök var jag inställd på att jag skulle magnetröntgas (för att se mjukdelarna, och brosket). Men när jag berättade om mina bekymmer för läkaren så sa han till mig att jag skulle förbereda mig på att jag alltid kommer ha ont. När jag frågade om han inte tänkte magnetröntga mig så menade han att väntetiderna för att komma till där är väldigt långa och det var knappt lönt. Med gråten i halsen lämnade jag sjukhuset och tänkte för mig själv om jag som då 23 år gammal ska acceptera att "jag aldrig kan bli riktigt bra". Tack vare mina föräldrar som ej heller de kunde acceptera en sådan diagnos kom jag till en känd klinik i Göteborg där jag fick en magnetröntgen. Därefter gjordes en artroskopi där man kunde se att korsbandet inte satt som det skulle. Några veckor senare åkte jag dit igen för ännu en korsbandoperation. Detta var alltså för snart en vecka sedan och jag är åter tillbaka på ruta ett. Just nu är smärtan inte så farlig, det jobbigaste sitter för mig i huvudet. Jag har extremt svårt att hitta motivationen igen och är väldigt nedstämd. Jag vet samtidigt att jag inte har något alternativ, utan jag måste göra mina övningar 4 ggr om dagen för att jag ska kunna bli bra. Framöver kommer jag här dela med mig av mina förhoppningsvis framsteg, tankar och känslor.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag är det alltså den 6e dagen efter min operation. Jag är rejält less på att bara ligga även fast jag är tacksam att jag kan sitta upp och äta och annat, något som efter förra operationen inte gick på grund av smärta. Motivationen är dålig och jag ...

Jag tänkte lite kort försöka förklara varför jag, mer än 4 år efter min skada ligger här nyopererad i mitt knä, för andra gången.   Allting började på en handbollsmatch, jag hade knappt hunnit vara på plan mer än någon minut och jag minns att jag...