Idag är det alltså den 6e dagen efter min operation. Jag är rejält less på att bara ligga även fast jag är tacksam att jag kan sitta upp och äta och annat, något som efter förra operationen inte gick på grund av smärta. Motivationen är dålig och jag försöker tänka framåt. Det är svårt. Nu är det sommar, alla åker på olika festivaler, semestrar, konserter och hänger på stranden. Jag själv ligger hemma hos mina föräldrar och det enda man ser framemot är dagens måltider. Ungefär. Svårigheten att se positivt ligger främst i att jag redan har gått igenom ett års tuff rehah, och då trodde jag förstås att det var den sista i mitt liv. Att nu börja om på ruta 1 igen är jobbigt. Jag känner hur tiden rinner iväg på ett sätt; alla har roligt och njuter av sommaren. På ett annat sätt känns det som att tiden står stilla; det är såå långtråkigt. MEN jag måste se framåt, jag har inget annat val. Jag ska bli bra! Jag ska visa den där jävla läkaren som tyckte att jag skulle lära mig och leva med smärta. Jag ska visa han att det ska jag inte alls!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

... Ett år efter min operation hade jag fortfarande ont när jag gick, kunde ännu inte springa och misstänkte starkt att det inte stod rätt till. När jag kom till läkaren på återbesök var jag inställd på att jag skulle magnetröntgas (för att se mjukde...

Jag tänkte lite kort försöka förklara varför jag, mer än 4 år efter min skada ligger här nyopererad i mitt knä, för andra gången.   Allting började på en handbollsmatch, jag hade knappt hunnit vara på plan mer än någon minut och jag minns att jag...