Idag är det alltså den 6e dagen efter min operation. Jag är rejält less på att bara ligga även fast jag är tacksam att jag kan sitta upp och äta och annat, något som efter förra operationen inte gick på grund av smärta. Motivationen är dålig och jag försöker tänka framåt. Det är svårt. Nu är det sommar, alla åker på olika festivaler, semestrar, konserter och hänger på stranden. Jag själv ligger hemma hos mina föräldrar och det enda man ser framemot är dagens måltider. Ungefär. Svårigheten att se positivt ligger främst i att jag redan har gått igenom ett års tuff rehah, och då trodde jag förstås att det var den sista i mitt liv. Att nu börja om på ruta 1 igen är jobbigt. Jag känner hur tiden rinner iväg på ett sätt; alla har roligt och njuter av sommaren. På ett annat sätt känns det som att tiden står stilla; det är såå långtråkigt. MEN jag måste se framåt, jag har inget annat val. Jag ska bli bra! Jag ska visa den där jävla läkaren som tyckte att jag skulle lära mig och leva med smärta. Jag ska visa han att det ska jag inte alls!

... Ett år efter min operation hade jag fortfarande ont när jag gick, kunde ännu inte springa och misstänkte starkt att det inte stod rätt till. När jag kom till läkaren på återbesök var jag inställd på att jag skulle magnetröntgas (för att se mjukdelarna, och brosket). Men när jag berättade om mina bekymmer för läkaren så sa han till mig att jag skulle förbereda mig på att jag alltid kommer ha ont. När jag frågade om han inte tänkte magnetröntga mig så menade han att väntetiderna för att komma till där är väldigt långa och det var knappt lönt. Med gråten i halsen lämnade jag sjukhuset och tänkte för mig själv om jag som då 23 år gammal ska acceptera att "jag aldrig kan bli riktigt bra". Tack vare mina föräldrar som ej heller de kunde acceptera en sådan diagnos kom jag till en känd klinik i Göteborg där jag fick en magnetröntgen. Därefter gjordes en artroskopi där man kunde se att korsbandet inte satt som det skulle. Några veckor senare åkte jag dit igen för ännu en korsbandoperation. Detta var alltså för snart en vecka sedan och jag är åter tillbaka på ruta ett. Just nu är smärtan inte så farlig, det jobbigaste sitter för mig i huvudet. Jag har extremt svårt att hitta motivationen igen och är väldigt nedstämd. Jag vet samtidigt att jag inte har något alternativ, utan jag måste göra mina övningar 4 ggr om dagen för att jag ska kunna bli bra. Framöver kommer jag här dela med mig av mina förhoppningsvis framsteg, tankar och känslor.

Jag tänkte lite kort försöka förklara varför jag, mer än 4 år efter min skada ligger här nyopererad i mitt knä, för andra gången.

Allting började på en handbollsmatch, jag hade knappt hunnit vara på plan mer än någon minut och jag minns att jag stod i försvaret och gick ut för att täcka en motspelerska, dock utan ens att röra henne. Plötsligt trillar jag ihop och känner en fruktansvärd smärta i mitt vänsterknä. Knät är ihopböjt  och jag kan inte sträcka ut det och jag skriker därför åt min tränare att göra detta. Han gör det och något klickar till. Jag tas av plan och det gör väldigt ont men samtidigt lägger sig smärtan ltegrann och jag tittar på resten av matchen från avbytarbänken. Morgonen efter vaknar jag av ett svullet och ömmande knä och vi åker till akuten. Där träffar jag en AT-läkare som gör bedömningen "uttänjda ledband", och jag skickas hem, utan kryckor. 2 dagar senare ska jag åka på skidsemester och jag köper därför med mig ett stort skydd att ha på knät för att hålla det på plats vid åkning. De 3 kommande veckorna i Alperna blir dock ett helvete eftersom det gör extremt ont varje dag. Väl hemma i Sverige igen får jag träffa en ny doktor som råder mig att träna hos sjukgymnast, och detta gör jag. Några månader senare har jag inte särskilt mycket bekymmer av mitt knä förutom lite diverse vikningar ibland föjda av ett svullet knä i någon vecka, och jag flyttar hemifrån för att börja plugga. Detta gör jag ett år samtidigt som jag tränar för fullt, dock inte kontaktidrott men övrig konditions och styrketräning. Någon gång under detta året får jag reda på att mitt korsband är av, och meniskerna i sönder, något en röntgen visar gjord för många veckor sedan, men som pågrund av "olyckliga omständigheter" missats att informera till mig. Jag upplever dock inte att mina besvär är så stora att en operation behövs och hösten 2007 åker jag till Alperna för att göra en säsong, åka skidor och jobba, och knät gör sig påmint ett antal gånger, ibland på dansgolvet.. Men smärtan och svullnaden håller sig max e n vecka och jag upplever att det inte är så farligt.

Hösten 2008 åker jag iväg till Indonesien för att resa runt, surfa och ha det härligt. En kväll, några veckor innan det var dax att vända hem till Sverige, trampar jag snett, och viker knät. Jag blir dock inte särskilt orolig eftersom jag varit med om det förut och tror att det ska lägga sig inom en vecka. Denna gång gör det dock inte det. Hemma i Sverige en månad senare är knät fortfarande väldigt svullet och jag haltar av smärta. Jag får träffa doktorn igen som råder mig att operera korsbandet eller köra sjukgymnastik och bygga upp muskulaturen. Jag bestämmer mig för att köra rehab ett antal månader för att se om det ger något resultat, om inte - operation. 4 månader senare är mitt knä fortfarande dåligt, jag haltar och kan ännu ej springa. Jag beslutar mig för operation och när jag vaknar upp ur denna berättar läkaren att han förutom åtgärdat korsbandet, och båda meniskerna, mikofrakturerat en broskskada (ben nöter mot ben). Tydligen är broskskador allvarliga saker, och svårläkta, och han säger att vi först ett år senare kan se om hans mikrofrakturering bitit på mitt brosk. Jag åker hemåt med ett extremt svullet knä, fruktansvärd smärta och påbörjar en lååång rehab....